Jag vet att min blogg är antingen skitglad eller skitledsen och att det finns väldigt många som tycker det är konstigt. Att man kan älska livet ena stunden för att vilja dö någon timme efteråt. Jag är väl aningens bipolär, men så har det alltid varit och jag tänker inte låtsas som något annat. Jag hatar bloggerskor som låtsas att deras liv är perfekta, att de är så lyckliga att de inte vet vart de ska ta vägen eller att de inte har några problem what so ever. Blondinbellabloggerskor, det finns fan inget värre.
Jag gillar ärligheten hos människor (oftast tjejer eftersom jag bara läser tjejbloggar what's up with that?) som kan stå för att de mår dåligt och kan skriva långa utdrag om det. Jag tycker det är fint på något sätt. Alla människor mår liksom dåligt, varför låtsas som något annat?
Jag avskyr verkligen när folk säger till mig att TA TAG I LIVET NU. Alla dessa jävla män i min omgivning som får för sig att bestämma att det är tags för mig att göra något åt mitt miserabla liv. Att jag borde sluta vara deppig över min situation och söka jobb istället.
Killar som aldrig någonsin behövt kämpa utan fått allt serverat har ingen rätt överhuvudtaget att säga till mig att jag måste anstränga mig lite mer. Jag har sökt fler jobb de senaste två månaderna än vad ni har gjort i hela era liv, så ni har ingen talan. Trots att jag vet att ni vill peppa mig så blir effekten den exakt motsatta och jag vill bara slå er för att sedan lägga mig i min säng och titta på serier. Och dö en låååååååååångsam och smärtsam död. DÄR HAR NI DET VARSÅGODA. Tycker ni inte om att läsa om hur dåligt jag mår så varsågoda att sluta.
Jag behöver en kram.
Godnatt.