Det finns inte mycket som provocerar mig så mycket som folk som "inte tror på patriarkatet". Som är tveksamma till att vi lever i ett patriarkalt samhälle. Tillsammans med människor som "inte tycker om grönsaker" är dom överst på min galen-lista- Ni gör mig galen.
Hur svårt kan det vara att se samhällsstrukturer? Kvinnor blir förtryckta exakt hela tiden. Jag känner inte någon som behandlar män och kvinnor lika. Vi får lära oss när vi är små att det är någon sorts skillnad, att man ska bemöta de olika könen på olika vis. Alla har fördomar om hur män respektive kvinnor ska bete sig, jag själv inräknad. Ser du inte att vårt samhälle styrs av män är du en jävla pajas i mina ögon, jag är ledsen men så är det.
Som feminist försöker jag hela tiden kämpa emot och krossa patriarkatet. Jag försöker sluta acceptera killar som bra människor trots att dom beter sig som idioter och jag kämpar hela tiden mot min utseendefixering. Jag försöker se individer istället för könsroller, men det är svårt. Så pass svårt att jag ibland hatar mig själv.
Och där kommer det in. Självhatet. Jag har hela mitt liv varit missnöjd med hur jag ser ut. Jag har aldrig, någonsin, känt mig nöjd med min kropp. Jag har så länge jag kan minnas tyckt att jag varit tjock och skämts över hur jag ser ut. Och varför är det såhär? För att samhället, det patriarkala samhället, har lärt mig hur jag ska se ut. Modeller för stora klädföretag, hallåor i tv-rutan, varenda jävla kvinna som får något medialt utrymme ser ut som en patriarkal dröm. Är det då konstigt att en deprimerad 20-åring till slut bestämmer sig för att göra någonting åt sin "alldeles för stora kropp"? I THINK NOT.
Och om det inte skulle vara nog med de stora påtryckningarna från media har vi kompismentaliteten. Att hela tiden umgås med tjejer som är mer eller mindre ätstörda gör inte mycket gott för psyket. Jag känner inte någon som inte bryr sig ett smack om vad hon äter. Lite mindre kolhydrater, fettfria produkter, inget godis eller liknande. Lågkaloridrinkar och lågkaloriliv. Tänker du efter tror jag du kommer inse att det är precis så sorgliga liv som unga kvinnor idag lever. Vi vill inte verka som att vi inte bryr oss om hur vi ser ut. Som att vi inte "tar hand om oss själva". Och varför är det så? Det är patriarkatet. Patriarkatet har lärt oss att kvinnor inte är mycket mer än sina kroppar. Utan en bra kropp är du ingenting.
Media, ätstörda vänninor och dessutom; sviniga killar. Sviniga killar som skojar om att man är tjock. Som kommenterar ens kropp när man klär av sig. Kanske det som konkret har påverkat mig allra mest. Jag kommer aldrig glömma en kommentar jag fick av en kille när vi sov brevid varandra. Den kommentaren som gnagde i mig när jag kände att det var dags att ta itu med problemet min kropp. Den kommentaren som har förstört nästan ett år av mitt liv. Jag vill be honom dra åt helvete. Jag vill säga till honom att han har förstört mitt liv. Men det gör jag inte. Varför? För att jag är en stark, oberoende kvinna som inte bryr mig om patriarkatet.
Men det är just det. Jag är feminist. Jag kämpar för kvinnors rätt att behandlas på samma sätt som män. Rätten att vara något mer än sin kropp. Men ändå påverkades jag så mycket av vad killar sa till mig. Det är något som har fått mig att känna mig så jävla misslyckad. Kampen i mitt huvud pågår hela tiden. Jag ÄR en stark kvinna som inte bryr mig om någon jävla kille - men ändå påverkas jag. Jag hatar mig själv. Är jag en dålig feminist? NEJ. Jag är mänsklig. Jag är inte en dålig feminist bara för att jag påverkas av patriarkatet. Det är klart jag gör det. Jag har så många gånger haft en låg jävla konversation i mitt huvud som går något i stil med
- Du måste bli smalare annars är du ingenting
- Men jag är feminist jag bryr mig inte om vad killar tycker
- Men om du inte är snygg kommer ingen ta dig på allvar
- Jo, utseende är inte allt
- Jo det är det visst
osv osv osv.
Och där har ni det. Det levande beviset. Beviset på att även medvetna kvinnor påverkas hela jävla tiden. Jag är långt ifrån frisk från min ätstörning och det är fan inte lätt att tillfriskna i detta sjuka samhälle. Vad jag behöver är en isolerad värld där människor äter och mår bra. Jag behöver skyddas från patriarkatet. Fixar ni det åt mig, eller?
Du skriver att: "Hur svårt kan det vara att se samhällsstrukturer? Kvinnor blir förtryckta exakt hela tiden."
SvaraRaderaJag tror felet många (feminister) gör är att de tror sig vara så medvetna om samhällsstrukturer utan att egentligen vara det. Såhär: Kvinnor är inte den enda kategorin i samhället som är förtryckt. Det handlar om en hierarki som har fler dimensioner. Samtidigt som du är förtryckt som kvinna är du överordnad någon annan på grund av att du är vit. Även du är en del av någon annans förtryck.
Jag säger inte att folk inte får kämpa för jämställdhet, däremot finner åtminstone jag det väldigt kontraproduktivt. Genom att separera orättvisor med samma orsaksgrund leder det till att dessa rangeras. Genom att kämpa för eller emot en orättvisa i taget (exempelvis emot patriarkatet, emot rasism, emot sexism, emot klassamhället eller vad det än kämpas emot) är vad som egentligen görs att säga att "de som tillhör den här utsatta gruppen är mer utsatta än folk i andra utsatta grupper". Förstår du hur jag menar?
Genom att kämpa för feminism upprätthåller du samtidigt andra orättvisor genom att inte samtidigt kämpa för dessa (i och med att grunden för orättvisorna är densamma går det heller inte att säga att "alla kan inte kämpa för allt samtidigt". Det är grundproblemet som ska ändras, inte resultatet av det).
Vad feminismen gör är som sagt att acceptera och upprätthålla samhällshierarkin; den som säger att vissa är mer värda än andra. Feminismen, tillsammans med alla andra uppdelade "kämpa mot orättvisor"-ismer, exkluderar. Och det är just det som är grunden för att kvinnor och män idag inte är jämställda. Är det då en bra metod att själv exkludera och därigenom upprätthålla det system som tillåter folk att vara underordnade och tillåter andra att förtrycka?
'i och med att grunden för orättvisorna är densamma går det heller inte att säga att "alla kan inte kämpa för allt samtidigt"'. Varför går det inte att säga så? Alla kan inte göra det. Och kämpar man för en lösning på problemet ur ett perspektiv så kämpar man väl för frågan som hel också?
RaderaFörstår inte ditt resonemang. Menar du att alla feminister är rasister?
Anonym nr 1, ditt resonemang är antingen aningen otydligt eller aningen befängt. Du får gärna korrigera mig om jag har missförstått, men menar du att alla problem har samma lösning? Du refererar till något som du kallar "grundproblemet" och framställer det som något som alla KAN kämpa mot samtidigt - då blir jag väldigt nyfiken på vad det är du syftar på och hur man ska kämpa mot det? Vad räknas in i "grundproblemet"? Patriarkatet, rasism, sexism, klassamhället, fattigdom, brottslighet, växthuseffekten…? Jag har väldigt svårt att tro att det är särskilt konstruktivt att se allt som ett och samma problem och leta efter någon slags optimal lösning som fixar allt, istället för att dela upp det och se det för vad det är.
RaderaOch på vilket sätt är en kamp för feminismen (eller vilken som helst av de andra frågorna) ett sätt att upprätthålla samhällshierarkin? Det är ju inte som att världen glömt bort de andra frågorna bara för att man fokuserar lite extra på en av dem ett tag. Men jag vet inte, i och med att jag inte förstår vad du menar med "grundproblemet" och vilken lösning det skulle ha, så kanske jag missförstått hela ditt resonemang.
Hej! Tycker du är grymt modig som vågar stå upp på detta sätt. Jag håller med dig i dina åsikter om att vi lever i ett samhälle där självkänslan sjunker på grund av ett starkt framhävt ideal. Men jag tycker och tror att du missar att dessa problem inte endast ligger hos tjejer. Jag vet att män påverkas till (åtminstone nästan) lika hög grad av detta ideal som kvinnor gör. Jag, som 17-årig tjej, känner inte en kille som inte någonsin uttryckt sin ledsamhet över att han inte är mer muskulös eller inte är tillräckligt smal. (Behöver du mer bevis på psykisk ohälsa hos män kan du läsa Barometerns artikelserie om självmord)
SvaraRadera" Jag är feminist. Jag kämpar för kvinnors rätt att behandlas på samma sätt som män. Rätten att vara något mer än sin kropp. " skriver du. Men jag tror inte att alla män behandlas lika. Alla har inte rätten att vara något mer än sin kropp.
Ville bara säga det.
Jag står bredvid dig i feminismen men inte med samma hat. Jag slåss inte bara för kvinnor med dessa problem. Jag slåss för alla.
Tack och hej!
"Jag har hela mitt liv varit missnöjd med hur jag ser ut. Jag har aldrig, någonsin, känt mig nöjd med min kropp. Jag har så länge jag kan minnas tyckt att jag varit tjock och skämts över hur jag ser ut. Och varför är det såhär? För att samhället, det patriarkala samhället, har lärt mig hur jag ska se ut. Modeller för stora klädföretag, hallåor i tv-rutan, varenda jävla kvinna som får något medialt utrymme ser ut som en patriarkal dröm."
SvaraRaderaDu tror inte att på att rikta din ilska mot de homosexuella modedesigners som får sina modeller att se ut som unga pojkar (smala, inga feminina kurvor etc) istället för vita, kristna, heterosexuella i det här fallet?