Hyllningen

Nu har vår hund Britta somnat in och kommer aldrig mer att vakna. Britta, den bästa vännen jag någonsin haft. Det låter extremt töntigt, men hon var verkligen allt. Vi var så lika vi två. Ätstörda, arga, monster. Urgulliga mot dom vi gillar och bitches mot resten. Hon var en monsterhund som skrämde livet ur alla hon mötte och jag älskade henne så otroligt mycket. Men när åldern kommer och tumörerna växer är det inte lätt att fortsätta. Hon var jättesjuk och vi var tvungna att avliva henne för hennes egen skull. Vi såg det i hennes ögon, hur livslusten försvann.

Veterinären gjorde hembesök, vilket är fantastiskt bra. Jag och pappa var med när han gav henne sprutorna. Vi klappade henne över huvudet när hon sakta somnade, och sedan slutade andas. Det var det svåraste jag har gjort i hela mitt liv. Att vara så fruktansvärt ledsen men samtidigt behöva hålla minen och lugna henne. Klappa henne över huvudet och lova att allting kommer bli bättre. Att vara det stödet som hon har varit för mig så jävla många gånger när panikattackerna kommer och man inte vet vad jag ska ta vägen. När det blir svårt att andas. Men jag har aldrig varit så säker på något innan som jag var när pappa frågade om jag ville vara med när hon fick sprutorna. Jag skulle göra allt för den där hunden.

Efteråt hade vi begravning, pappa, Biffen och jag. Hon begravdes med ett grisöra i munnen och en ros på bröstet. Biffen var ledsen och pappa var sammanbiten. Det var så sorgligt och så vackert.

Jag har fortfarande inte riktigt förstått att hon är borta, men jag saknar henne mer och mer för varje dag som går. Biffen är deprimerad och jag gör mitt bästa för att uppskatta det som är kvar.