6 månader

Även om jag inte går till ABC lika ofta som jag gjorde förut så får jag ut så himla mycket av det. Nu träffar jag min terapeut var tredje vecka, vilket känns som väldigt lagom när det inte händer så mycket i mitt liv. När jag var där i måndags frågade hon mig hur mitt liv har förändrats det senaste halvåret. Hon bad mig beskriva hur jag mådde och vad jag gjorde i april, precis när jag hade flyttat hem och bestämt mig för att hoppa av plugget i Uppsala. Jag tänker inte på det särskilt ofta, men där och då gick det upp för mig hur sjukt långt jag har kommit. Jag åt åt helvete för lite och var så deprimerad att jag nästan aldrig lämnade sängen. Jag träffade ingen förutom min familj, hade ont i hela kroppen och såg ingen mening överhuvudtaget med livet. Ätstörningen var som värst just då, för 6 månader sedan. Jag vägde som minst just då, för 6 månader sedan.

Nu märker jag knappt av den längre, den där jävla sjukdomen. Jag väger för lite men annars tycker jag det mesta är bra. Jag äter oftast utan att lägga någon värdering i det. Jag äter onyttigt utan att få dåligt samvete. Ser bilder på undernärda tjejer på Tumblr och tänker "stackars henne, hon måste vara hungrig. Hon borde söka hjälp innan det är för sent". Jag ger mig själv en klapp på axeln och önskar mig lycka till i framtiden.