Jag önskar att jag kunde äta utan att tänka. Att jag kunde sluta vara så fixerad och kritisk när det kommer till hur jag ser ut och uppfattas av andra. Ibland tänker jag på att det faktiskt finns människor som har bra självförtroende men kan inte riktigt greppa det. Hur känns det att vara nöjd, lugn och glad? Jag vet inte. Jag var inte alls förberedd på hur lång tid det tar att bli frisk. Jag märker jättestor fysisk skillnad, såklart. Efter en viktuppgång på ungefär 6 kg känns kroppen nästan som vanligt igen. Jag har inte ont överallt längre, jag är inte lika frusen och jag har inte längre lika lågt blodtryck. Men i mitt huvud är det precis lika virrigt som förut. Jag märker hur kalorihetsen kommer smygandes tillbaka. Nyttighetshetsen. Begränsningsbeteendet och ångesten efter måltiderna. Hur ska jag klara av detta? Jag ser det typ som omöjligt. Jag kan liksom inte se mig själv utan ett ätstörningsbeteende. Jag förväntar mig snarare att falla tillbaka i det. Jag förväntar mig att bli anorektisk igen. Och det är ju för jävligt.
Imorgon ska jag och min monsterfinne på ansiktsbehandling, önska oss lycka till. Sedan ska vi dricka öl med Palle. KUL.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar